Tacksamhetsskuld

hur många är det egentligen som vill vara beroende av någon?

I vad det än gäller, Tacksamhetsskuld är för mig inte riktigt okej, det är nått som får mig att må dåligt. För EN dag, och DEN dagen, den kommer med buller och bång, när du bara har fått nog och vill skrika : ENOUGH!!!!!

Det finns en gräns, men om man skulle säga till den personen som ställt upp, så är man bara oartig. Det finns gränser för den som är snäll och hjälper till också, liksom det finns av den som frågar efter dennes hjälp, men ska man trippa på tårna för det?

Jag har helt enkelt beslutat mig för att det handlar inte bara om min stolthet, JAG TYCKER det är väldigt jobbigt att behöva be någon annan om hjälp, det behöver inte gälla enbart pengar, utan just alla dessa små tjänster som gör att man på någotvis blir knuten mer till denna person.

Jag är uppfostrad på det vis att man ska kunna klara sig själv, att man sen har sina föräldrar som gör allt dem kan för en är en annan sak och ska inte utnyttjas, ingen skall utnyttjas.

Jag har flyttat hem 2ggr, och tro mig det är inget jag tyckt känts bra, jag har känt mig liten och värdelös. Man bor i sitt gamla flickrum som blivit omgjort till nått gästrum men alla minnena lever kvar, roliga som tråkiga och om man flyttat hem igen så beror det på ett misslyckande och jag har misslyckats två gånger. Du står i nån sorts tacksamhetsskuld fast det inte är någon som säger det, man kan inte komma och ställa en massa krav i någon annans hus, MEN du kan däremot ge förslag och bara invänta att den andre tycker att det är okej, annars så får man lösa det på annat vis.

Ex. Då jag flyttade hem igen, så va jag redan så inkörd på mina tider, på mina rutiner , på att diska upp efter mig efter maten exempelvis, så efter maten hemma så gjorde jag just detta, mamma va ju överförtjust o log och sa :-vi har dock diskmaskin, Marie

därefter följde det ett scenarie där det frågades om jag skulle äta mat hemma kommande dag, jag sa att jag inte visste när jag slutade skolan och att dem inte behövde göra mat till mig.

Ändå när jag kom hem stod tallriken på bordet och mamma verkade litta ”PISSED”, jag frågade va det va och hon tyckte att jag kunde ringt hem och sagt hur jag låg till i tiden.

Jag fattar än idag inte, mer än om det är för hennes omtanke för mig, men jag sa trots allt att bry er inte om att laga mat, men har jag rätt att bli lack?!?! Hon är min mamma…men ja…sura inte om det inte finns orsak till det, men jag kände SKULD när jag lämnade henne, där va den dära tacksamhetsskulden igen.

Jag hade ju trots allt fått flytta hem igen, dörrarna står öppna alltid för oss barn. Detta är trots allt min mamma och min pappa, men det är fortfarande den där känslan av att stå på egna ben, få göra det som faller en in utan att behöva hoppa över gropar. att vara stolt över sig själv att man reder sig!!!!