Jobbiga beslut

Sen jag va liten, har jag klippt i allt.
Fick jag en barbie så kunde du lita på att hon va snaggad i slutet av dagen, och hennes kläder va omstylade och kanske rent utav avklippta!
Där finns historier om mig hemma i Åhus vid 8 års ålder klipper sönder min systers kalasbyxor innan hon skulle iväg på kalas, för att jag tyckte det skulle vara häftigare om hon fick UTAN själv socken...(det modet är ju nu, men jag va lite tidigare..(typ 22 år för tidig)Mamma sydde mycket och bland annat hade hon gjort en jättefin tröja till pappa, men som jag än en gång tog fram saxen och skulle göra om.

Det va gånger vi skulle till fotograften och precis innan skulle jag bara fixa håret, och just denna gången skulle jag fixa luggen, det klassiska att man höjer på ögonbrynen och får 5 cm för liten panna och när man sen slappnar av så är luggen uppe i hårfästet.
Jag önskar att jag hade ett foto på det här i Malmö, men det finns hemma hos mina föräldrar i Åhus.

Så summan av denna kardemumman va ju att jag självfallet skulle hålla på med nått skapande, och varför då inte frisör.
Men det har alltid varit höga betyg till frisör, så jag la tanken på hyllan och gick barn och fritidsprogrammet på gymnasiet, sen har jag jobbat på hotell, nattklubbar, jag har städat på sjukhus och campingar och jag har pluggat språk och datateknik/webbdesign, de sista jag gjorde innan jag läste till frisör va att jobba som vice butikschef på Videomix i 5 år.
Det va en rolig tid men då hälsan stod på spel va jag tvungen att ta ett jobbigt beslut.
Jag va tvungen att ta den säkra inkomsten till att börja plugga igen, samtidigt som det tog emot så hade jag samtidigt hunnit spara ihop 200 000kr för att gå min frisör utbildning och det va det roligaste jag gjort.

Men under detta 1 1/2 år va det ALDRIG någon som sa hur det skulle vara efter utbildningen, de sista veckorna i utbildningen va bara ett virr varr av tankar om man skulle vara anställd eller hyra stol (egen företagare).
hade jag vetat va jag vet idag, hade jag aldrig valt att vara egen företagare, det krävs en viss personlighet för detta och även kanske det beror på att man kanske inte jobbat med något annat än just detta.

jag har iallafall kommit fram till att detta är inget som gör mig lycklig, för det är det enda jag tänker på, hur månaderna ska gå ihop.
Det som gör mig lycklig är att jag jobbar som frisör, men koncentrationen ligger inte på yrket längre utan oron tar över.
Jag har inte jobbat som frisör så länge, men jag måste säga att jag har ändå trots att jag flyttat till en ny stad så fick jag en bra kundkrets,,, men så flyttade jag till en annan salong och så va jag gravid..oddsen va inte dem bästa.

Nu har jag en son som jag tänker på och som ska ha det bra.
Han ska kunna få det han behöver och då inte bara ekonomiskt, han behöver en mamma som har ork och som är glad.
Just nu är jag inte det, för jag måste ta ett beslut som jag egentligen inte vill yrkesmässigt, men själsmässigt så är inte egen företagare det som är rätt för mig just nu.

Tanken om ett barn till finns ju även om den inte är självklar och då blir det samma visa igen.
Min älskling har hela tiden uppmuntrat mig till att fortsätta, men då han själv är nytubildad och nytt jobb med många förmåner och har fotboll med inkomst så är det ganska lätt att ta ett beslut om vem som drar in mest pengar och jag kan inte jobba mer än jag gör och på den tiden finns det ingen möjlighet att jag tjänar mer än honom.

och det är det som är så tråkigt, varför ska allt handla om pengar?
Det är en enda stor överlevnad.

Jag hejar på min älskling just nu, det är där jag lägger all fokus, han förtjänar detta och han ska ha all support han kan få för att hans provanställning ska leda till en fast anställning.

Vad jag ska göra framöver tåls att se...