Förlossningsdepression 2

Tänkte nu fortsätta på det jag skrev igår, om hur det är att drabbas av en förlossningsdepression.

Fredagen den 27 mars kl 07.28 föddes Leonel på MAS, med buller och bång skulle han ut.
Vattnet gick natten till fredagen kl 03.00, jag väntade en kvart för att se om det skulle komma nån värk och mkt riktigt, jag blev rädd och uppjagad av att det äntligen va dags, då jag gått 6 dagar över tiden.
Jag väckte Patrik och han gjorde gröt och tog tiden på värkarna och ringde in till förlossningen, dem bad oss vänta och om jag va förstföderska, vilket jag är, så vi la på och fortsatte klocka, men redan efter en halvtimme va värkarna så täta att jag knappt kunde andas, 45 min senare befann jag mig på förlossningen efter en tur i taxi!
Då va jag öppen 5cm, sen gick det fort och 3 1/2h senare va han född.
45min efter förlossningen fick jag gå upp på BB och till mitt rum, där jag sedan ensam fick vara i 2 1/2dag.
Jag tror att depressionen kom smygande natten till lördagen, då tröttheten infann sig och att ammningen va allt annat än mysig och lätt, frågor som om jag gjorde rätt och va f*n som händer nu, skulle jag och lilleman bara hänga med varandra???!?!??!?!
Nej, nej nej nej , såhär ska det inte vara...eller?!
Paniken kom krypandes...var är patrik,,,måste ringa honom...besökstiden är ute sen länge, men jag fixar inte detta, JAG FIXAR DET INTE!!!

Jag ringde på klockan till barnmorskan, men hon sa bara att jag va trött och att mjölken skulle komma igång snart och tröstade mig med att lillemans magsäck va som ett riskorn och att han inte behövde mer än det jag gav honom...
okej men varför sitter jag uppe hela natten och ammar honom, jag räknade timmarna i mörkret och jag kan inte nog förklara hur mycket jag längtade efter dagsljus och vakna människor och vetskapen om att Patrik skulle komma snart!

Varför är alla så glada runt omkring mig och varför ler alla ner i den lilla plastvagnen där barnet ligger?!??! Varför är jag inte glad?!?

Jag mådde fysiskt bra och ville bara hem till Patrik, redan på lördagkväll frågade jag om jag fick åka hem, men mjölken hade inte kommit igång och läkaren va frågande till om han hade kommit igång och kissat.
Va!?!?!
vadå inte kissat? är det nått fel på honom? Hade han inte satt i gång och kissat innan kvällens slut va dem tvungna att vidta åtgärder.
Hur ska jag veta om han kissat eller ej?! varje gång jag bytte blöjan låg där en svart klump som såg ut som tjära...hur ska jag veta om där är kiss?
Ensam fick jag sitta och invänta om han kissat eller ej...i oron kan jag inte göra annat än ringa Patrik, han lyckas övertala att få stanna efter besökstidens slut.
innan midnatt så har han kissat, lättnaden är skön.

Söndagen åker jag hem med ångest, ångest för alla andra som är glada för våran skull och alla andra verkar så mycket mer lyckliga än jag själv.
Min mamma och bror kommer och i samma stund som dem ska åka sätter mjölken igång,
Brösten är enorma och det gör ont, jag kämpar med mjölkstockning och gråten står i halsen hela tiden.
Första natten hemma är ett stort svart hål för mig, jag kommer aldrig glömma denna känslan.
Jag satt uppe timme efter timme, jag såg ut genom fönstert och jag såg hur mörkret blev till dag...
Nu började tankarna.."hur kan jag försvinna? "undra om jag skulle ta och adoptera bort honom"...nej, det kommer jag nog ångra...hummm men om jag....nej det finns ingen utväg, men om jag försvinner, det skulle nog göra minst skada...."

såhär höll det på säkert i 3 dagar innan jag faktiskt förstod att detta försvinner inte av sig själv.
Jag va så rädd att förlora Patrik, och det vi hade innan Leonel kom till världen.

BVC kom in i bilden i rättans tid och psykolog kallades hem till mig.
Den viktigaste frågan för mig som jag ville ha besvarad va om det nånsin gick över och om jag va knäpp i huvudet.
och sen hur konstigt det än låter, :va han och jag skulle hitta på om dagarna.
Jag kunde inte för mitt liv begripa vad vi skulle göra.

I veckor kom min svärmor och hjälpte mig, jag klarade med nöd och näppe av dagarna ensam medans Patrik jobbade, jag räknade timmarna,
Värst va det dem dagarna Patrik skulle träna fotboll efter jobb, vilket innebar ensam tid från kl 08.00- 20.30, 3 dagar i veckan och match på lördagen.
Jag kunde känna en lättnad av att svärmor kom, likväl visste jag att hon kunde inte passa honom förevigt.
Allt förknippades med ångest, även om alla sa att det bara skulle bli lättare, jag såg ingen ljusning, allt va bara ledsamt.

Men jag kan säga att ungefär vid 3 månaders ålder när han log mot mig första gången, släppte nått inom mig, samtidigt som det gjorde mig ledsen så insåg jag att jag va mänsklig och att jag faktiskt hade fått känslor för mitt eget barn, nått som jag aldrig kände när han lades på mitt bröst.

Med tiden har jag bearbetat allt som hände under denna långa månaden som depressionen höll i sig, genom att jag pratat om det för allt och alla även till leonel de stunder han legat och sovit i min famn, jag ville på nått sätt be om ursäkt för att jag hatat honom, för att jag inte velat ha honom.
Det är hårda ord, jag vet, men det va inte jag.
och det kan vara svårt att kanske inse att man kan ha sådana känslor om man relaterar till bilden på sidan..
Hur kan man hata nått så fint?!?!
Hade han fötts som han är idag och med dem känslor och band vi byggt upp under 8månaders ålder så hade allting varit så mycket lättare, men vi är som vi är vi människor, inte fasen får du en oändlig kärlek och skriker rätt ut att jag älskar dig till den person du har första dejten med...Allt tar sin tid!!!

Jag har blivit tillsagd att min andra graviditet kan bli med förlossningsdepression igen..
Jag som alltid drömt om barn och massa syskon, men helt plötsligt vet jag inte längre om jag vågar chansa...
vill inte utsätta vare sig mig själv eller Patrik eller Leonel för denna sorg.

Döm mig inte för hårt för mina ord..
och tro inte att jag inte älskar min son...han är det bästa jag har!

Med kärlek och enorm tacksamhet är detta skrivet till min sambo patrik.