Jobbiga beslut

Sen jag va liten, har jag klippt i allt.
Fick jag en barbie så kunde du lita på att hon va snaggad i slutet av dagen, och hennes kläder va omstylade och kanske rent utav avklippta!
Där finns historier om mig hemma i Åhus vid 8 års ålder klipper sönder min systers kalasbyxor innan hon skulle iväg på kalas, för att jag tyckte det skulle vara häftigare om hon fick UTAN själv socken...(det modet är ju nu, men jag va lite tidigare..(typ 22 år för tidig)Mamma sydde mycket och bland annat hade hon gjort en jättefin tröja till pappa, men som jag än en gång tog fram saxen och skulle göra om.

Det va gånger vi skulle till fotograften och precis innan skulle jag bara fixa håret, och just denna gången skulle jag fixa luggen, det klassiska att man höjer på ögonbrynen och får 5 cm för liten panna och när man sen slappnar av så är luggen uppe i hårfästet.
Jag önskar att jag hade ett foto på det här i Malmö, men det finns hemma hos mina föräldrar i Åhus.

Så summan av denna kardemumman va ju att jag självfallet skulle hålla på med nått skapande, och varför då inte frisör.
Men det har alltid varit höga betyg till frisör, så jag la tanken på hyllan och gick barn och fritidsprogrammet på gymnasiet, sen har jag jobbat på hotell, nattklubbar, jag har städat på sjukhus och campingar och jag har pluggat språk och datateknik/webbdesign, de sista jag gjorde innan jag läste till frisör va att jobba som vice butikschef på Videomix i 5 år.
Det va en rolig tid men då hälsan stod på spel va jag tvungen att ta ett jobbigt beslut.
Jag va tvungen att ta den säkra inkomsten till att börja plugga igen, samtidigt som det tog emot så hade jag samtidigt hunnit spara ihop 200 000kr för att gå min frisör utbildning och det va det roligaste jag gjort.

Men under detta 1 1/2 år va det ALDRIG någon som sa hur det skulle vara efter utbildningen, de sista veckorna i utbildningen va bara ett virr varr av tankar om man skulle vara anställd eller hyra stol (egen företagare).
hade jag vetat va jag vet idag, hade jag aldrig valt att vara egen företagare, det krävs en viss personlighet för detta och även kanske det beror på att man kanske inte jobbat med något annat än just detta.

jag har iallafall kommit fram till att detta är inget som gör mig lycklig, för det är det enda jag tänker på, hur månaderna ska gå ihop.
Det som gör mig lycklig är att jag jobbar som frisör, men koncentrationen ligger inte på yrket längre utan oron tar över.
Jag har inte jobbat som frisör så länge, men jag måste säga att jag har ändå trots att jag flyttat till en ny stad så fick jag en bra kundkrets,,, men så flyttade jag till en annan salong och så va jag gravid..oddsen va inte dem bästa.

Nu har jag en son som jag tänker på och som ska ha det bra.
Han ska kunna få det han behöver och då inte bara ekonomiskt, han behöver en mamma som har ork och som är glad.
Just nu är jag inte det, för jag måste ta ett beslut som jag egentligen inte vill yrkesmässigt, men själsmässigt så är inte egen företagare det som är rätt för mig just nu.

Tanken om ett barn till finns ju även om den inte är självklar och då blir det samma visa igen.
Min älskling har hela tiden uppmuntrat mig till att fortsätta, men då han själv är nytubildad och nytt jobb med många förmåner och har fotboll med inkomst så är det ganska lätt att ta ett beslut om vem som drar in mest pengar och jag kan inte jobba mer än jag gör och på den tiden finns det ingen möjlighet att jag tjänar mer än honom.

och det är det som är så tråkigt, varför ska allt handla om pengar?
Det är en enda stor överlevnad.

Jag hejar på min älskling just nu, det är där jag lägger all fokus, han förtjänar detta och han ska ha all support han kan få för att hans provanställning ska leda till en fast anställning.

Vad jag ska göra framöver tåls att se...

Förlossningsdepression 2

Tänkte nu fortsätta på det jag skrev igår, om hur det är att drabbas av en förlossningsdepression.

Fredagen den 27 mars kl 07.28 föddes Leonel på MAS, med buller och bång skulle han ut.
Vattnet gick natten till fredagen kl 03.00, jag väntade en kvart för att se om det skulle komma nån värk och mkt riktigt, jag blev rädd och uppjagad av att det äntligen va dags, då jag gått 6 dagar över tiden.
Jag väckte Patrik och han gjorde gröt och tog tiden på värkarna och ringde in till förlossningen, dem bad oss vänta och om jag va förstföderska, vilket jag är, så vi la på och fortsatte klocka, men redan efter en halvtimme va värkarna så täta att jag knappt kunde andas, 45 min senare befann jag mig på förlossningen efter en tur i taxi!
Då va jag öppen 5cm, sen gick det fort och 3 1/2h senare va han född.
45min efter förlossningen fick jag gå upp på BB och till mitt rum, där jag sedan ensam fick vara i 2 1/2dag.
Jag tror att depressionen kom smygande natten till lördagen, då tröttheten infann sig och att ammningen va allt annat än mysig och lätt, frågor som om jag gjorde rätt och va f*n som händer nu, skulle jag och lilleman bara hänga med varandra???!?!??!?!
Nej, nej nej nej , såhär ska det inte vara...eller?!
Paniken kom krypandes...var är patrik,,,måste ringa honom...besökstiden är ute sen länge, men jag fixar inte detta, JAG FIXAR DET INTE!!!

Jag ringde på klockan till barnmorskan, men hon sa bara att jag va trött och att mjölken skulle komma igång snart och tröstade mig med att lillemans magsäck va som ett riskorn och att han inte behövde mer än det jag gav honom...
okej men varför sitter jag uppe hela natten och ammar honom, jag räknade timmarna i mörkret och jag kan inte nog förklara hur mycket jag längtade efter dagsljus och vakna människor och vetskapen om att Patrik skulle komma snart!

Varför är alla så glada runt omkring mig och varför ler alla ner i den lilla plastvagnen där barnet ligger?!??! Varför är jag inte glad?!?

Jag mådde fysiskt bra och ville bara hem till Patrik, redan på lördagkväll frågade jag om jag fick åka hem, men mjölken hade inte kommit igång och läkaren va frågande till om han hade kommit igång och kissat.
Va!?!?!
vadå inte kissat? är det nått fel på honom? Hade han inte satt i gång och kissat innan kvällens slut va dem tvungna att vidta åtgärder.
Hur ska jag veta om han kissat eller ej?! varje gång jag bytte blöjan låg där en svart klump som såg ut som tjära...hur ska jag veta om där är kiss?
Ensam fick jag sitta och invänta om han kissat eller ej...i oron kan jag inte göra annat än ringa Patrik, han lyckas övertala att få stanna efter besökstidens slut.
innan midnatt så har han kissat, lättnaden är skön.

Söndagen åker jag hem med ångest, ångest för alla andra som är glada för våran skull och alla andra verkar så mycket mer lyckliga än jag själv.
Min mamma och bror kommer och i samma stund som dem ska åka sätter mjölken igång,
Brösten är enorma och det gör ont, jag kämpar med mjölkstockning och gråten står i halsen hela tiden.
Första natten hemma är ett stort svart hål för mig, jag kommer aldrig glömma denna känslan.
Jag satt uppe timme efter timme, jag såg ut genom fönstert och jag såg hur mörkret blev till dag...
Nu började tankarna.."hur kan jag försvinna? "undra om jag skulle ta och adoptera bort honom"...nej, det kommer jag nog ångra...hummm men om jag....nej det finns ingen utväg, men om jag försvinner, det skulle nog göra minst skada...."

såhär höll det på säkert i 3 dagar innan jag faktiskt förstod att detta försvinner inte av sig själv.
Jag va så rädd att förlora Patrik, och det vi hade innan Leonel kom till världen.

BVC kom in i bilden i rättans tid och psykolog kallades hem till mig.
Den viktigaste frågan för mig som jag ville ha besvarad va om det nånsin gick över och om jag va knäpp i huvudet.
och sen hur konstigt det än låter, :va han och jag skulle hitta på om dagarna.
Jag kunde inte för mitt liv begripa vad vi skulle göra.

I veckor kom min svärmor och hjälpte mig, jag klarade med nöd och näppe av dagarna ensam medans Patrik jobbade, jag räknade timmarna,
Värst va det dem dagarna Patrik skulle träna fotboll efter jobb, vilket innebar ensam tid från kl 08.00- 20.30, 3 dagar i veckan och match på lördagen.
Jag kunde känna en lättnad av att svärmor kom, likväl visste jag att hon kunde inte passa honom förevigt.
Allt förknippades med ångest, även om alla sa att det bara skulle bli lättare, jag såg ingen ljusning, allt va bara ledsamt.

Men jag kan säga att ungefär vid 3 månaders ålder när han log mot mig första gången, släppte nått inom mig, samtidigt som det gjorde mig ledsen så insåg jag att jag va mänsklig och att jag faktiskt hade fått känslor för mitt eget barn, nått som jag aldrig kände när han lades på mitt bröst.

Med tiden har jag bearbetat allt som hände under denna långa månaden som depressionen höll i sig, genom att jag pratat om det för allt och alla även till leonel de stunder han legat och sovit i min famn, jag ville på nått sätt be om ursäkt för att jag hatat honom, för att jag inte velat ha honom.
Det är hårda ord, jag vet, men det va inte jag.
och det kan vara svårt att kanske inse att man kan ha sådana känslor om man relaterar till bilden på sidan..
Hur kan man hata nått så fint?!?!
Hade han fötts som han är idag och med dem känslor och band vi byggt upp under 8månaders ålder så hade allting varit så mycket lättare, men vi är som vi är vi människor, inte fasen får du en oändlig kärlek och skriker rätt ut att jag älskar dig till den person du har första dejten med...Allt tar sin tid!!!

Jag har blivit tillsagd att min andra graviditet kan bli med förlossningsdepression igen..
Jag som alltid drömt om barn och massa syskon, men helt plötsligt vet jag inte längre om jag vågar chansa...
vill inte utsätta vare sig mig själv eller Patrik eller Leonel för denna sorg.

Döm mig inte för hårt för mina ord..
och tro inte att jag inte älskar min son...han är det bästa jag har!

Med kärlek och enorm tacksamhet är detta skrivet till min sambo patrik.

Oprah & Förlossningdepression 1

I eftermiddags satt jag och tittade på Oprah medans Leonel satt och tuggade på ena flyttlådan, dagens program va tillägnat alla MAMMOR därute.
Det va förståss en massa kändisar inblandade, för som sagt dem är ju faktiskt som vilken annan mamma som helst, med samma bekymmer, samma rutiner, samma tankar och alla jävlar, är bloggare, och här sitter jag än jävligare kanske, för jag kan ärligt säga att jag hade ingen koll om Leonel låg i flyttlådan eller om han satt i nått annat rum och pillade på nån antennkontakt som han absolut inte får, men jag tröstade mig med att det hade jag nog vetat om han gjorde för då hade inte Oprah varit så klar i bild....ANYWAY...

det positiva med detta TV program va ju att det faktiskt tröstar en där man sitter med påsar under ögonen och den sammalagda sovtiden för dygnet kanske va 2h.
Jag har en klump i magen vissa kvällar innan jag ska lägga mig för att jag VET att precis när kudden är tillpuffad och värmen börjar ta sig, tro fan det ska börja "skaka galler" i mörkret.
Ibland har jag varit så trött att jag redan har tårar ner för kinden innan jag ens tagit mig in i sovrummet....
Men jag har en toppen man, Patrik är en klippa han har stöttat och själv tagit nattpassen med mig när det varit som allra värst.

En parantes dock, som jag kan skratta åt nu, men absout inte den natten, va när min käraste kom in i sovrummet runt 00.00, viskar försiktigt att jag kan hoppa över på hans sida och lägga mig, så tar han hela natten,...(han visste nog inte riktigt vad som väntade honom).
Men i vilket fall så hinner han precis lägga sig och så vaknar Leonel, han skriker och skriker och det enda som tröstar är maten, så han pluggade in en 210ml:itrare och lägger han i spjälsängen igen, och själv drar han täcket över sig, men då vaknar Leonel igen, och så håller det på ett tag tills Leonel vaknar till rejält och tänker inte sova mer kl 4 på morronen, då säger han lite halvhögt till mig...:-Maja, kan du ta över nu!!!?
.....................................___________________________________pip pip pip piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip!!!

Jag skulle kunnat flått honom levande, men upp fick jag gå, men det va inte många ord jag sa och ut i vardagsrummet fann jag mig nu tillsammans med min lilla duracell kanin, stående framför mig och bara ler.......jag grät så jag skrattade!!!

Men det är väl så det är, man älsk- hatar det här med att vara förälder, jag skulle aldrig i hela mitt liv kunna föreställa mig hur det skulle vara att helt plötsligt inte kunna få ha sovmorron, eller att inte ens kunna få sova en hel sammanhängande natt och jag ammar ju inte ens för sören!!!!
Har ni nånsin hört uttrycket många mammor använder: "ge han välling så sover han hela natten"!!!

Missade jag nånting i den meningen, typ som nån tyngre drog eller sömnpiller, för varje gång Leonel slukat en flaska så blir han som dem där gamla leksakerna man drar upp i ryggen, han blir pigg och busig och vaknar igen på natten och kan sluka en ersättning och en välling.

Well well...en annan sak som dem tog upp va FÖRLOSSNINGSDEPRESSION!
Nått som jag kan förlika mig med, nått som jag upplevt och skalven efter som man måste gå igenom.
Mitt första råd till den mamman som fött, som vet att nånting står inte riktigt rätt till, :PRATA!!! sök hjälp och gör det direkt!
Jag har aldrig skämts över det tillstånd jag hamnade i,men det är en fruktansvärd ångest..
jag hinner faktiskt inte skriva mer om detta idag för det är inget jag bara vill slänga ur mig, sådärför kallar jag detta Oprah och förlossningsdepression 1 och återkommer imorronkväll med nr 2.

puss puss på er

helvetes natt

gomorron!
Även om jag redan har varit uppe en gång eller ska jag milt uttrycka att jag varit uppe hela natten, Leonel sover eller sover inte alls, vi förstår inte vad det handlar om.
Är det tänderna? Är det mardrömmar? Magont? det går i vågor så det känns inte som om det vore för maten.
Nätterna är så jobbiga att vakna kanske 2ggr för att han finner inget annat än mat som tröstar, resten är ett evigt sparkande och nappjagande.
Så när han tvångt ville gå upp halv 5 va jag så irriterad att jag bara önskade att jag va döv så jag slapp lyssna på hans gnäll, vi fick honom till att somna om, till halv 6 sen va det bara gå upp och se på det enda vettiga som kan sändas på TV så dax och det va morgon nyheterna.
Men han va trött, efter bara en massa snäll och klängande så gick jag in med han i sängen igen o fick honom att somna om till kl 9. TACK!

Nu sitter jag här och kämpar med att få nått skrivit medans Leonel flänger runt,
och det ganska patetiska är att jag faktiskt följer SMALLVILLE med Clark Kent, han är faktiskt snygg den där Tom Wellington, hahahha

Nu är det dags för att packa min obligatoriska flyttlåda sen är det faktiskt fint väder ute, så jag får väl bege mig ut i väntan på att malin o Gabriel ska höra av sig! sen ska jag klippa Anna ikväll och imorron väntar KUMKUM kväll på salongen till fina priser!

ciao ciao

Helgen gången...

så var en helg gången igen...shiit va tar dem vägen?! Den här helgen blev inte alls som varken jag eller Patrik tänkt oss, men ibland blir det helt enkelt inte som man tänkt sig.
Men vi skulle koncentrerat oss på att fira Patriks nya jobb som företagssäljare, men istället föll fokus på att irritera sig på vissa småsaker.
Nåja nu är det för sent för att rätta till den helgen, men kommande dagar ska jag fira min älskling i gengäld.

Idag har jag varit ute i regnet med Leonel, jag totalvägrar att sitta i lägenheten bland alla flyttlådor, en gång om dagen packar jag en flyttlåda, jag har packat 20 och av dem 20 lådorna är 15 av lådorna enbart fyllda med mina kläder...och jag är inte färdig, jag har ju min sommargarderob i källaren, och Patrik tycker jag har FÖR mycket kläder, jag förstår inte, ser inte alla kvinnors garderober ut såhär?

Jag tog min obligatoriska runda genom HANSA och inom Vero Moda där min söta vän Anna jobbar, det är skönt att ha en god vän nära, när alla andra barndomsvänner man har bor långt ifrån en.
Men snart flyttar min gamle vän Malin hem från London...äntligen efter 10 år. Bra beslut gumman.

Vi va dessutom på 1 års kalas hos Lilla Matilda, gud så lugn och fin hon är, hon sitter snällt i mammas och pappas knä och öppnar presenter, medans Leonel flyger runder på golvet och in i Matildas nya prinsesstält, han tog en sväng med hennes gåvagn och "pratade" i högans sky så Matilda blev rädd!

Just nu så är filmen Brüno på, och det finns inga ord för att beskriva honom. Jag skäms för hans bekostnad.. det värsta måste nog vara när han står på flygplatsen i L.A och han ska plocka upp sitt bagage och i en afrikansk bebis ligger i och så säger han: Madonna har en Brandgelina har en....minerna på folket runt omkring va sanslösa!!!

tyvärr är min datatid över nu, har en man som anser att han måste ha en dos av football management varje kväll...suck!

Tacksamhetsskuld

hur många är det egentligen som vill vara beroende av någon?

I vad det än gäller, Tacksamhetsskuld är för mig inte riktigt okej, det är nått som får mig att må dåligt. För EN dag, och DEN dagen, den kommer med buller och bång, när du bara har fått nog och vill skrika : ENOUGH!!!!!

Det finns en gräns, men om man skulle säga till den personen som ställt upp, så är man bara oartig. Det finns gränser för den som är snäll och hjälper till också, liksom det finns av den som frågar efter dennes hjälp, men ska man trippa på tårna för det?

Jag har helt enkelt beslutat mig för att det handlar inte bara om min stolthet, JAG TYCKER det är väldigt jobbigt att behöva be någon annan om hjälp, det behöver inte gälla enbart pengar, utan just alla dessa små tjänster som gör att man på någotvis blir knuten mer till denna person.

Jag är uppfostrad på det vis att man ska kunna klara sig själv, att man sen har sina föräldrar som gör allt dem kan för en är en annan sak och ska inte utnyttjas, ingen skall utnyttjas.

Jag har flyttat hem 2ggr, och tro mig det är inget jag tyckt känts bra, jag har känt mig liten och värdelös. Man bor i sitt gamla flickrum som blivit omgjort till nått gästrum men alla minnena lever kvar, roliga som tråkiga och om man flyttat hem igen så beror det på ett misslyckande och jag har misslyckats två gånger. Du står i nån sorts tacksamhetsskuld fast det inte är någon som säger det, man kan inte komma och ställa en massa krav i någon annans hus, MEN du kan däremot ge förslag och bara invänta att den andre tycker att det är okej, annars så får man lösa det på annat vis.

Ex. Då jag flyttade hem igen, så va jag redan så inkörd på mina tider, på mina rutiner , på att diska upp efter mig efter maten exempelvis, så efter maten hemma så gjorde jag just detta, mamma va ju överförtjust o log och sa :-vi har dock diskmaskin, Marie

därefter följde det ett scenarie där det frågades om jag skulle äta mat hemma kommande dag, jag sa att jag inte visste när jag slutade skolan och att dem inte behövde göra mat till mig.

Ändå när jag kom hem stod tallriken på bordet och mamma verkade litta ”PISSED”, jag frågade va det va och hon tyckte att jag kunde ringt hem och sagt hur jag låg till i tiden.

Jag fattar än idag inte, mer än om det är för hennes omtanke för mig, men jag sa trots allt att bry er inte om att laga mat, men har jag rätt att bli lack?!?! Hon är min mamma…men ja…sura inte om det inte finns orsak till det, men jag kände SKULD när jag lämnade henne, där va den dära tacksamhetsskulden igen.

Jag hade ju trots allt fått flytta hem igen, dörrarna står öppna alltid för oss barn. Detta är trots allt min mamma och min pappa, men det är fortfarande den där känslan av att stå på egna ben, få göra det som faller en in utan att behöva hoppa över gropar. att vara stolt över sig själv att man reder sig!!!!

Dikter

Sadness.

For so many days and nights and for so many years ago, i had a vision about my life, how I believed it could be and nothing in between..

Its sad to not feel nothing else but sadness when you are suppose to feel nothing else but joy.

Even if I had 9 month to prepare, it´s all just words, cause how could you prepare for a change no matter the size of that change when you know nothing about it.

I gave birth and all i feel is emptyness , coldness and all the tears in the world just floating in my face. Im not prepared, I hate this, I dont want this, I need someone to help me to make this all go away… Im sorry for feeling nothing,.. for wanting you…undone. And Im scared for myself,,,my thoughts,,,where will this lead?

Days floats into one big nothing, I dont want to wake up,, I dont want to take responsability for my life, I hate it all! I need to disapere. I cant stand look you in the eyes knowing that all you want is to be loved, and that is all i cant do.

My tears are falling…They say time heels it all… your FIRST smile did, and one bit of the lost puzzel came back to me

I feel shame, for not being the best mum for you when you came into this world , I feel anger for not being a mum giving birth with love streanght and a feeling of being complete.

I love you Leonel like nothing else on this planet and i hope you never really feelt what I feelt.

I cant explain what really happend to me, and why… But you were planned, you were wanted, and every day my love grows,

I hope you know you are all i could ever want.

/Mum.

Syster O Syskonbarn på besök

hej!

I måndags va min syster & syskonbarn här i Malmö hos mig. Det är alltid lika roligt.
Måns fyller 4 år i februari -10 och Ebba fyller 6år i januari -10, men deras födelsedagar skall firas i Thailand i 6 veckor med mamma och pappa. Så härligt!
Jag älskar Asien, jag har varit där ett antal gånger, b.la Koh Lanta, Phuket, Kamala, sen Malaysia, Langkawi, kuala Lumpur, singapore!
Men för att nu inte komma alltför långt ifrån skrivandets ämne så hade vi en fantastisk dag tillsammans, det är bara så tråkigt hur fort tiden går när dem är här.
Sist när det va dags att ta tåget hem, ville knappt Måns säga hej då, men precis när jag vänder på klacken och ska gå hem vänder han sig om i vagnen och säger: -Jag har haft en väldigt trevlig dag idag moster Majsan!
Gulle-fis!
Det skall också nämnas att jag har en syster som inte har nån som helst lokalsinne, värst är det när hon kör hit! Herreguuuuud jag har f’n varit enda nere i dockan och hämtat upp henne, men det som ändå slår allting är när hon tog tåget hit, hon ringde mig från central stationen och sa att nu va dem framme.
Okej toppen sa jag, då ses vi om 5 min. Klockan gick o gick….tillslut så ringde hon, smått uppjagad…-Va fan bor du!??!?!
Amen herregud, du har ju varit här hur många gånger som helst!! var är du nu?
-Hur ska jag veta det, svarade hon, jag gick ju rakt fram från centralen…
-har du gått över stora torg? frågade jag
-vilket torg?
-du ska först gå snett igenom stora torg mot lilla torg o snedda över lilla och följa gatan Laroche, där är Olsson & gertel på din vänster sida, gå då rakt fram till nr 8, DÄR bor vi!!
-ok. ligger inte där den lilla affären mästerlivs också?
-Jo
-bra vi går dit o köper bullar!
tiden gick o till slut ringer hon igen…jag hittar inte!
i bakgrunden hör jag hennes dotter Ebba säga.:- Mamma, du är helt vilse, du hittar ju inte…vi ska faktiskt gå här.
hahahaha!!
En 6 åring har bättre lokalsinne än sin morsa. Tryggt att veta!
Jag får alltid ångest när dem åker hem sen, jag saknar DEM så och jag kan sakna Åhus stundtals, för visst min familj är där, men det är en blandning av skog och lugn.
nu rycks datan ifrån mig som vanligt! jag fick välja mellan att blogga o fixa min sida eller se Grey´anatomy!
sjyst, de e ju inte så direkt när han ska ge fotboll eller fotbollsmatch o samtidigt spela fotball mangenment!!!stick!!
vi hörs imorron då ska det uppdateras!!

Massa tankar i en dimmig värld av alkohol o vaccin-bieffekter

Sådär ja..det är lördag kväll o jag har bestämt mig att trots tröttheten trotsa sängen o skriva här. För lite av anledningen till att jag bloggar överhuvudtaget har jag kanske min goa vän att tacka för.

Jag älskar att skriva så varför inte bara slänga ut allting ”in the space”, …vadå jag skäms inte för nått, har inget att dölja…e lika mycket människa som den som sitter här o läser dessa rader o kanske rent utav dömer mig. Folk har så länge jag kan minnas dömt mig, va det inte för att jag bara hade killkompisar så va det för att jag hade ett lite annorlunda utseende än det flesta. man skulle helst inte sticka ut, gjorde man det så va man ful och onormal…o inte alla pannorna på taket om man säger så..

men va fan, inte har min snok gjort att jag inte kunnat få pojkvänner, inte fått en riktig vän….inte fått komma på fester, snarare e jag tacksam,,,jag har kunnat på långa vägar luktat mig till dessa falska idioter som vänder kappan efter vinden…e det nått jag är så e jag ÄRLIG. Jag vet att det va speciellt en tjej i klassen på högstadiet som sa,- Javisst e hon söt, synd bara hon har en sån jävla näsa…o detta kom från en kortväxt liten jävla indier som va lika hög som fet…o tuttar som låg som värmepuffar längs magen…visst sved det, det är inte lätt att skilja sig från mängden o samtidigt försöka passa in…va omtyckt och att bara få finnas till.

I min dimmiga kväll bland tankar, så mår jag ganska illa kan jag avslöja…jo då det är självförvållat, men den här svininfluensa sprutan gör sig påmind även om giftet sprutades in igår.. Jag tog som sagt sprutan i första hand för att skydda min son, men efter samtal med vänner kring god mat under kvällen började jag må litta illa när det sades:- ja men vem fan vet vilka bieffekter det blir av vaccinet om nått år, det vet ju inte ens läkarna själva….*skak* tack för den, med känslan av att nålen fortfarande sitter i armen (så ont GÖR det faktiskt) så för nån sekund önskade jag att jag inte tagit den.

Men som sagt, jag har ju tagit giftet redan så varför dilla om jag kommer vakna med en knorr om några år…

i övrigt med all alkohol i kroppen så blir de flesta en aningens pratglada, o jag har en älskad sambo som älskar just det…att prata. stackars min älskling, jag skulle faktiskt vilja bitsch-slapa honom stundtals.

Men i dessa fal måste man bita sig i tungan…le o tänka att ”-tja…han e ju trots allt 4 år yngre än dig o sen brukar de säga att killar alltid ligger 5 år efter i utvecklingen….herregud vad lämnar det dig, gubben…21!!!!!!!

nej detta blir för mkt för en kväll, men guuuud vad mkt jag har att säga…de alltid HIGHLIFE på Thottsgatan…

men för ikväll.. Ciao ciao

En seg söndag...

såja då är det bara några få timmar kvar på detta dygn och hade det inte varit för att min syster och hennes underbara barn kommer i morgon så hade jag haft riktig ångest, jag avskyr måndagar, helgen går så galet fort. Vi lämnade bort lilleman hela lördagen och kom och hämtade honom i eftermiddags, det blir allt svårare o svårare att lämna bort honom, även om han trivs bra hos farmor, hon gör verkligen allt för honom, hon har en skattkista full med leksaker och hon har köpt en sulkivagn så dem kan ut och gå borta vid bondgården.

I övrigt har det varit en sliten dag, för jag vaknade kl 04.09 o undrade varför jag lyckats sova så tungt och kanske inte hört min lilla älskling skrika o min älskade sambo snarka o blåsa mig i ansiktet (sover ALLTID med öppen mun), blev smått orolig o skickade iväg ett sms ”är allt okej? puss”,

Svaret blev ett telefonsamtal att han va utanför, upp kom han och pratade pratade och pratade i samma styrka som om han stod ute på nattklubben o försökte göra sig hörd, jag borrade ner huvudet i kudden o sakta men säkert blev han luddig, tills jag förstod att han satt på toa och bad om ursäkt till sin polare, vars tjej han hotat att ”slapa” om hon inte flyttade sig från hans polares plats inne på MAX, hahaha herreguuuud!

Väl i sängen skulle han säga godnatt, snarare gomorron, jag fick mig en blöt captain morgan puss o sen såg jag bara han glida ner på golvet, vartefter han slet ner kudde efter kudde och tillsist sitt täcke…där sov han….naken o lagom go!han ska ha cred som orkade spela fotboll sen, men nu sitter han här bredvid och det är en sliten själ.

Själv stack jag iväg o skulle fixa håret på en vän, hon va orolig att hennes gravida tillstånd kanske skulle påverka att hennes hår skulle bli missfärgat o trots att jag la slingor en bit från botten tyckte hon att det stack i hårbotten, ahhaahhaa hon är så söt! Jag kanske ska tillägga att hon blev nöjd och jag blev glad för det är ett gott betyg från en som är rädd om sitt hår.

nu ska jag avsluta för ikväll och lägga upp en bild på mina 2 pojkar som betyder allt i mitt liv….men besök min sida imorron, då jag säkert kan utlova en och annan go barn kommentar från mina syskonbarn, o sen tänkte jag faktiskt lätta mitt hjärta ang just detta med föräldrarskap och kanske kanske kanske jag slänger ut en dikt från förr, nått som jag älskade att skriva innan!

gonatti natt

Ok nu har jag officiellt börjat blogga och är helt nollställd när det kommer till kunskap om detta nya fenomen.

Lägger in detta inlägg för att se hur det ser ut, jag lovar att det kommer att rulla igång så småningom.

Tack o hej leverpastej