SYSKON

Har precis snackat i telefon med min syster, det är alltid lika roligt o oftast väldigt givande.
Då det bara skiljer 18 månader mellan oss, har det väl inte alltid varit tajt och såta vänner, men hon är min bästa vän.
Min bror som är 9 år yngre än mig har vuxit upp med tre mammor, Mamma, jag och syrran.
Det kan nog inte alltid varit lätt, men det har blivit man av han trots allt.
Och jag har svårt att förstå vart tiden tagit vägen, för sen i september har han sin egen lägenhet, bil har han haft ett bra tag, han jobbar och sliter som murare.
Det kan vara svårt att tro ibland att den lilla killen som mamma hade om sig och kring sig att få till att städa sitt rum har snyggare hemma än jag själv!
Måste säga att jag är mäkta stolt över honom.
Jag har som sagt varit sambo 2ggr innan och fått flytta hem, vilket i sig varit skit jobbigt, men lillebror har alltid funnits där, jag antar att vi har så starka band som vi har just pga det.

Min syster och jag är inte speciellt lika längre, iallafall inte utseende mässigt, jag tror nog hon fått mer av pappas gener än vad jag och lillebror fick.
Då snackar vi just det här ljusa och mjuka utseendet, medans jag och lilleman ser lite mer "arabish" ut, jag vet inte hur många gånger jag blev frågad när jag gick på hårakademin här i malmö om jag inte va serb, eller italienska...jäkla skillnad på de där länderna, men så är det ju också i åskådarens öga...och sen hör det väl kanske till att ha nått utländskt över sig om man bor i Malmö.

Men för att klargöra saken, så är jag hundra procent svenskt kött.

Hur som helst det bästa med syskon är att vi har alltid varandra, jag pratar med mina syskon varnnan dag, nånstans påväg hem från jobb och dagishämtning ringer antingen syrran mig eller jag henne.
Lillebror kan man ringa närsom, han är alltid vaken, oftast står han alldeles för högt upp på nån fatti kyrka och murar, det gör mig helt orolig och oftast måste jag lägga på av oro.
Jag kan ringa syrran och bara kräka av mig på ALLT!!! och det är helt okej, det tar ingen skada och hon ringer när hon känner likadant.
Brorsan ringer mest för att kolla läget, men även han kan ha sina bekymmer och då är det faktiskt ganska så najs att ha varandra.
Vi är ju så olika alla 3 men råden och trösten är oftast dem samma.
Det är för dem bortsett från min egen lilla familj som jag brinner för, jag skulle göra allt för mina syskon.

Det roliga nu är att vi fått barn...kusiner till varandras barn.
Jag avgudar syrrans barn och ibland saknar jag att bo nära dem, men jag antar att vardagen hade trätt in där med och att den där spontaniteten kanske inte varit så mycket lättare fast att man bor i samma stad/håla:)(förlåt syrran, patrik tvinga mig skriva håla)

När vi va små så såg vi nästan ut som tvillingar jag och syrran, det va typ bara mina ärr som skilde oss åt, jag hade en förmåga att utmana ödet.
Vi har haft jular och födelsedagar , FF-fester, bakfyllor och stora gräl och små gräl, vi har haft utlandsresor och vi har haft inrikestripper, men av allt vi gjort minns jag julen -86!
Det va snö och vi hade såååå jäkla kul åt allt och åt varandra, det va bara så underbart att ha sin bästa vän hos sig dygnet runt.

Tonåren va väl värre, shiiit, vi slogs en gång, hon sparkade och jag bet henne!
vi slogs om kläder, mest för att jag försökte ha hennes kläder som va på tok för små för mig och min grova benstomme,
En gång kom hon verkligen på mig, då hon låste upp dörren till mitt rum o där låg jag och slet för att få av mig hennes beiga levis 501!!
satans-perkele va arg hon blev!
Tonårs-mjuka jag låg som en skamsen fläck på golvet efter syrran gjort en 120 graders flipp på mig o slitit åt sig byxorna och drämde igen dörren.
tror nog inte vi pratade ordentligt på 3 dagar!

kort o gott....jag älskar mina syskon

Vin och go´pasta...själv!

Här sitter man efter en händelserik dag, med vin och fin fin pastamidda..alldeles a´lena!
Den dära Merlot flaskan ska nog inte behöva ta på sig korken igen.
Grannen mittemot som brukar ha lite koll in hit tycker nog detta ser tragiskt ut, jag kan inte bry mig mindre, om så skulle vara fallet, för mig är detta lyx.

FÖR:
Leonel sover,(han mår inte så bra den lille stackaren, det hade jag nog inte heller gjort om jag varit tvungen och gå på toa 7 ggr på en timme, för det är så det ligger till med blöjbytandet)
Och Patrik spelar fotboll, han va bara hemma 20 min efter jobb sen stack han direkt till Trelleborg, stackarn, han sliter!
Han sa innnan han stack att han kände sig som en dålig pappa som aldrig är hemma, men det är det sista han är.
Han är en fantastisk pappa!

varför är nu detta lyx då?
Jo, det är tyst!!!!!!
Det är ingen som hänger i byxbenet och ingen som gapar från soffan och INGEN JÄKLA FOTBOLL PÅ TV!!!
PLUS att jag får ha datan för mig själv, det är inte ovanligt att det sänds match efter match på TV, jag trodde ett slag att dem faktiskt inte sände nått annat i världen, likaså på datan, det är betway, goalwire,,,football management...you name it!!!
Men ikväll gott folk är det fanimej "ugly Betty"!! skåååål!! ( vad det inte det hon alltid sa, hon i IDOL.....-REZA...eller va det score???,,,I could never tell)

Jag har idag tagit ett viktigt beslut, och jag kan säga att efter jag gjorde det var det som om huvudet blev en storlek mindre, jag visste inte att det tyngde mig som det gjorde, nu känner jag mitt lättad, och om 3 månader är jag inte längre "frisör Maja", jag lägger det på hyllan nu och samlar nya friska tag.

De här kommande dagarna fram till den 19:e då flyttlasset går är det fullt upp.
Denna helgen är det julbord med jobbet och lite packande i flyttlådorna.
Jag hade tänkt åka hem till Åhus men dagarna tycks inte räcka till, men så nästa helg igen kommer mamma och pappa, alltid lika mysigt!
Vi ska dessutom rensa i källaren, så jag antar att Leonel snällt får åka till farmor, medans jag och Patrik rensar!

jag gillar dock inte att rensa tillsammans med Patrik, han tycker för sjutton allt jag har är onödigt!....Eller syftade han kanske på högarna med kläder som infinner sig?!?! när vi flyttade ihop hade jag 16 svarta soppåsar med kläder, kan det vara det han har problem med?!
Jag och Anna har faktiskt snackat om att ställa oss och sälja lite på loppis vid Drottningstorget, men dagarna tycks bara försvinna från oss.
(skål)

Nej vet ni va nu är det dags för "Fula-Bettan"
jag skulle vilja skriva mer och varje dag, men shiiit den här lille mannen gillar teknikprylar så att sitta ner och skriva i lugn och ro det får man bara nån gång i veckan, men jag gör så gott jag kan!!

byyyye!

Jobbiga beslut

Sen jag va liten, har jag klippt i allt.
Fick jag en barbie så kunde du lita på att hon va snaggad i slutet av dagen, och hennes kläder va omstylade och kanske rent utav avklippta!
Där finns historier om mig hemma i Åhus vid 8 års ålder klipper sönder min systers kalasbyxor innan hon skulle iväg på kalas, för att jag tyckte det skulle vara häftigare om hon fick UTAN själv socken...(det modet är ju nu, men jag va lite tidigare..(typ 22 år för tidig)Mamma sydde mycket och bland annat hade hon gjort en jättefin tröja till pappa, men som jag än en gång tog fram saxen och skulle göra om.

Det va gånger vi skulle till fotograften och precis innan skulle jag bara fixa håret, och just denna gången skulle jag fixa luggen, det klassiska att man höjer på ögonbrynen och får 5 cm för liten panna och när man sen slappnar av så är luggen uppe i hårfästet.
Jag önskar att jag hade ett foto på det här i Malmö, men det finns hemma hos mina föräldrar i Åhus.

Så summan av denna kardemumman va ju att jag självfallet skulle hålla på med nått skapande, och varför då inte frisör.
Men det har alltid varit höga betyg till frisör, så jag la tanken på hyllan och gick barn och fritidsprogrammet på gymnasiet, sen har jag jobbat på hotell, nattklubbar, jag har städat på sjukhus och campingar och jag har pluggat språk och datateknik/webbdesign, de sista jag gjorde innan jag läste till frisör va att jobba som vice butikschef på Videomix i 5 år.
Det va en rolig tid men då hälsan stod på spel va jag tvungen att ta ett jobbigt beslut.
Jag va tvungen att ta den säkra inkomsten till att börja plugga igen, samtidigt som det tog emot så hade jag samtidigt hunnit spara ihop 200 000kr för att gå min frisör utbildning och det va det roligaste jag gjort.

Men under detta 1 1/2 år va det ALDRIG någon som sa hur det skulle vara efter utbildningen, de sista veckorna i utbildningen va bara ett virr varr av tankar om man skulle vara anställd eller hyra stol (egen företagare).
hade jag vetat va jag vet idag, hade jag aldrig valt att vara egen företagare, det krävs en viss personlighet för detta och även kanske det beror på att man kanske inte jobbat med något annat än just detta.

jag har iallafall kommit fram till att detta är inget som gör mig lycklig, för det är det enda jag tänker på, hur månaderna ska gå ihop.
Det som gör mig lycklig är att jag jobbar som frisör, men koncentrationen ligger inte på yrket längre utan oron tar över.
Jag har inte jobbat som frisör så länge, men jag måste säga att jag har ändå trots att jag flyttat till en ny stad så fick jag en bra kundkrets,,, men så flyttade jag till en annan salong och så va jag gravid..oddsen va inte dem bästa.

Nu har jag en son som jag tänker på och som ska ha det bra.
Han ska kunna få det han behöver och då inte bara ekonomiskt, han behöver en mamma som har ork och som är glad.
Just nu är jag inte det, för jag måste ta ett beslut som jag egentligen inte vill yrkesmässigt, men själsmässigt så är inte egen företagare det som är rätt för mig just nu.

Tanken om ett barn till finns ju även om den inte är självklar och då blir det samma visa igen.
Min älskling har hela tiden uppmuntrat mig till att fortsätta, men då han själv är nytubildad och nytt jobb med många förmåner och har fotboll med inkomst så är det ganska lätt att ta ett beslut om vem som drar in mest pengar och jag kan inte jobba mer än jag gör och på den tiden finns det ingen möjlighet att jag tjänar mer än honom.

och det är det som är så tråkigt, varför ska allt handla om pengar?
Det är en enda stor överlevnad.

Jag hejar på min älskling just nu, det är där jag lägger all fokus, han förtjänar detta och han ska ha all support han kan få för att hans provanställning ska leda till en fast anställning.

Vad jag ska göra framöver tåls att se...

Förlossningsdepression 2

Tänkte nu fortsätta på det jag skrev igår, om hur det är att drabbas av en förlossningsdepression.

Fredagen den 27 mars kl 07.28 föddes Leonel på MAS, med buller och bång skulle han ut.
Vattnet gick natten till fredagen kl 03.00, jag väntade en kvart för att se om det skulle komma nån värk och mkt riktigt, jag blev rädd och uppjagad av att det äntligen va dags, då jag gått 6 dagar över tiden.
Jag väckte Patrik och han gjorde gröt och tog tiden på värkarna och ringde in till förlossningen, dem bad oss vänta och om jag va förstföderska, vilket jag är, så vi la på och fortsatte klocka, men redan efter en halvtimme va värkarna så täta att jag knappt kunde andas, 45 min senare befann jag mig på förlossningen efter en tur i taxi!
Då va jag öppen 5cm, sen gick det fort och 3 1/2h senare va han född.
45min efter förlossningen fick jag gå upp på BB och till mitt rum, där jag sedan ensam fick vara i 2 1/2dag.
Jag tror att depressionen kom smygande natten till lördagen, då tröttheten infann sig och att ammningen va allt annat än mysig och lätt, frågor som om jag gjorde rätt och va f*n som händer nu, skulle jag och lilleman bara hänga med varandra???!?!??!?!
Nej, nej nej nej , såhär ska det inte vara...eller?!
Paniken kom krypandes...var är patrik,,,måste ringa honom...besökstiden är ute sen länge, men jag fixar inte detta, JAG FIXAR DET INTE!!!

Jag ringde på klockan till barnmorskan, men hon sa bara att jag va trött och att mjölken skulle komma igång snart och tröstade mig med att lillemans magsäck va som ett riskorn och att han inte behövde mer än det jag gav honom...
okej men varför sitter jag uppe hela natten och ammar honom, jag räknade timmarna i mörkret och jag kan inte nog förklara hur mycket jag längtade efter dagsljus och vakna människor och vetskapen om att Patrik skulle komma snart!

Varför är alla så glada runt omkring mig och varför ler alla ner i den lilla plastvagnen där barnet ligger?!??! Varför är jag inte glad?!?

Jag mådde fysiskt bra och ville bara hem till Patrik, redan på lördagkväll frågade jag om jag fick åka hem, men mjölken hade inte kommit igång och läkaren va frågande till om han hade kommit igång och kissat.
Va!?!?!
vadå inte kissat? är det nått fel på honom? Hade han inte satt i gång och kissat innan kvällens slut va dem tvungna att vidta åtgärder.
Hur ska jag veta om han kissat eller ej?! varje gång jag bytte blöjan låg där en svart klump som såg ut som tjära...hur ska jag veta om där är kiss?
Ensam fick jag sitta och invänta om han kissat eller ej...i oron kan jag inte göra annat än ringa Patrik, han lyckas övertala att få stanna efter besökstidens slut.
innan midnatt så har han kissat, lättnaden är skön.

Söndagen åker jag hem med ångest, ångest för alla andra som är glada för våran skull och alla andra verkar så mycket mer lyckliga än jag själv.
Min mamma och bror kommer och i samma stund som dem ska åka sätter mjölken igång,
Brösten är enorma och det gör ont, jag kämpar med mjölkstockning och gråten står i halsen hela tiden.
Första natten hemma är ett stort svart hål för mig, jag kommer aldrig glömma denna känslan.
Jag satt uppe timme efter timme, jag såg ut genom fönstert och jag såg hur mörkret blev till dag...
Nu började tankarna.."hur kan jag försvinna? "undra om jag skulle ta och adoptera bort honom"...nej, det kommer jag nog ångra...hummm men om jag....nej det finns ingen utväg, men om jag försvinner, det skulle nog göra minst skada...."

såhär höll det på säkert i 3 dagar innan jag faktiskt förstod att detta försvinner inte av sig själv.
Jag va så rädd att förlora Patrik, och det vi hade innan Leonel kom till världen.

BVC kom in i bilden i rättans tid och psykolog kallades hem till mig.
Den viktigaste frågan för mig som jag ville ha besvarad va om det nånsin gick över och om jag va knäpp i huvudet.
och sen hur konstigt det än låter, :va han och jag skulle hitta på om dagarna.
Jag kunde inte för mitt liv begripa vad vi skulle göra.

I veckor kom min svärmor och hjälpte mig, jag klarade med nöd och näppe av dagarna ensam medans Patrik jobbade, jag räknade timmarna,
Värst va det dem dagarna Patrik skulle träna fotboll efter jobb, vilket innebar ensam tid från kl 08.00- 20.30, 3 dagar i veckan och match på lördagen.
Jag kunde känna en lättnad av att svärmor kom, likväl visste jag att hon kunde inte passa honom förevigt.
Allt förknippades med ångest, även om alla sa att det bara skulle bli lättare, jag såg ingen ljusning, allt va bara ledsamt.

Men jag kan säga att ungefär vid 3 månaders ålder när han log mot mig första gången, släppte nått inom mig, samtidigt som det gjorde mig ledsen så insåg jag att jag va mänsklig och att jag faktiskt hade fått känslor för mitt eget barn, nått som jag aldrig kände när han lades på mitt bröst.

Med tiden har jag bearbetat allt som hände under denna långa månaden som depressionen höll i sig, genom att jag pratat om det för allt och alla även till leonel de stunder han legat och sovit i min famn, jag ville på nått sätt be om ursäkt för att jag hatat honom, för att jag inte velat ha honom.
Det är hårda ord, jag vet, men det va inte jag.
och det kan vara svårt att kanske inse att man kan ha sådana känslor om man relaterar till bilden på sidan..
Hur kan man hata nått så fint?!?!
Hade han fötts som han är idag och med dem känslor och band vi byggt upp under 8månaders ålder så hade allting varit så mycket lättare, men vi är som vi är vi människor, inte fasen får du en oändlig kärlek och skriker rätt ut att jag älskar dig till den person du har första dejten med...Allt tar sin tid!!!

Jag har blivit tillsagd att min andra graviditet kan bli med förlossningsdepression igen..
Jag som alltid drömt om barn och massa syskon, men helt plötsligt vet jag inte längre om jag vågar chansa...
vill inte utsätta vare sig mig själv eller Patrik eller Leonel för denna sorg.

Döm mig inte för hårt för mina ord..
och tro inte att jag inte älskar min son...han är det bästa jag har!

Med kärlek och enorm tacksamhet är detta skrivet till min sambo patrik.

Oprah & Förlossningdepression 1

I eftermiddags satt jag och tittade på Oprah medans Leonel satt och tuggade på ena flyttlådan, dagens program va tillägnat alla MAMMOR därute.
Det va förståss en massa kändisar inblandade, för som sagt dem är ju faktiskt som vilken annan mamma som helst, med samma bekymmer, samma rutiner, samma tankar och alla jävlar, är bloggare, och här sitter jag än jävligare kanske, för jag kan ärligt säga att jag hade ingen koll om Leonel låg i flyttlådan eller om han satt i nått annat rum och pillade på nån antennkontakt som han absolut inte får, men jag tröstade mig med att det hade jag nog vetat om han gjorde för då hade inte Oprah varit så klar i bild....ANYWAY...

det positiva med detta TV program va ju att det faktiskt tröstar en där man sitter med påsar under ögonen och den sammalagda sovtiden för dygnet kanske va 2h.
Jag har en klump i magen vissa kvällar innan jag ska lägga mig för att jag VET att precis när kudden är tillpuffad och värmen börjar ta sig, tro fan det ska börja "skaka galler" i mörkret.
Ibland har jag varit så trött att jag redan har tårar ner för kinden innan jag ens tagit mig in i sovrummet....
Men jag har en toppen man, Patrik är en klippa han har stöttat och själv tagit nattpassen med mig när det varit som allra värst.

En parantes dock, som jag kan skratta åt nu, men absout inte den natten, va när min käraste kom in i sovrummet runt 00.00, viskar försiktigt att jag kan hoppa över på hans sida och lägga mig, så tar han hela natten,...(han visste nog inte riktigt vad som väntade honom).
Men i vilket fall så hinner han precis lägga sig och så vaknar Leonel, han skriker och skriker och det enda som tröstar är maten, så han pluggade in en 210ml:itrare och lägger han i spjälsängen igen, och själv drar han täcket över sig, men då vaknar Leonel igen, och så håller det på ett tag tills Leonel vaknar till rejält och tänker inte sova mer kl 4 på morronen, då säger han lite halvhögt till mig...:-Maja, kan du ta över nu!!!?
.....................................___________________________________pip pip pip piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip!!!

Jag skulle kunnat flått honom levande, men upp fick jag gå, men det va inte många ord jag sa och ut i vardagsrummet fann jag mig nu tillsammans med min lilla duracell kanin, stående framför mig och bara ler.......jag grät så jag skrattade!!!

Men det är väl så det är, man älsk- hatar det här med att vara förälder, jag skulle aldrig i hela mitt liv kunna föreställa mig hur det skulle vara att helt plötsligt inte kunna få ha sovmorron, eller att inte ens kunna få sova en hel sammanhängande natt och jag ammar ju inte ens för sören!!!!
Har ni nånsin hört uttrycket många mammor använder: "ge han välling så sover han hela natten"!!!

Missade jag nånting i den meningen, typ som nån tyngre drog eller sömnpiller, för varje gång Leonel slukat en flaska så blir han som dem där gamla leksakerna man drar upp i ryggen, han blir pigg och busig och vaknar igen på natten och kan sluka en ersättning och en välling.

Well well...en annan sak som dem tog upp va FÖRLOSSNINGSDEPRESSION!
Nått som jag kan förlika mig med, nått som jag upplevt och skalven efter som man måste gå igenom.
Mitt första råd till den mamman som fött, som vet att nånting står inte riktigt rätt till, :PRATA!!! sök hjälp och gör det direkt!
Jag har aldrig skämts över det tillstånd jag hamnade i,men det är en fruktansvärd ångest..
jag hinner faktiskt inte skriva mer om detta idag för det är inget jag bara vill slänga ur mig, sådärför kallar jag detta Oprah och förlossningsdepression 1 och återkommer imorronkväll med nr 2.

puss puss på er

helvetes natt

gomorron!
Även om jag redan har varit uppe en gång eller ska jag milt uttrycka att jag varit uppe hela natten, Leonel sover eller sover inte alls, vi förstår inte vad det handlar om.
Är det tänderna? Är det mardrömmar? Magont? det går i vågor så det känns inte som om det vore för maten.
Nätterna är så jobbiga att vakna kanske 2ggr för att han finner inget annat än mat som tröstar, resten är ett evigt sparkande och nappjagande.
Så när han tvångt ville gå upp halv 5 va jag så irriterad att jag bara önskade att jag va döv så jag slapp lyssna på hans gnäll, vi fick honom till att somna om, till halv 6 sen va det bara gå upp och se på det enda vettiga som kan sändas på TV så dax och det va morgon nyheterna.
Men han va trött, efter bara en massa snäll och klängande så gick jag in med han i sängen igen o fick honom att somna om till kl 9. TACK!

Nu sitter jag här och kämpar med att få nått skrivit medans Leonel flänger runt,
och det ganska patetiska är att jag faktiskt följer SMALLVILLE med Clark Kent, han är faktiskt snygg den där Tom Wellington, hahahha

Nu är det dags för att packa min obligatoriska flyttlåda sen är det faktiskt fint väder ute, så jag får väl bege mig ut i väntan på att malin o Gabriel ska höra av sig! sen ska jag klippa Anna ikväll och imorron väntar KUMKUM kväll på salongen till fina priser!

ciao ciao

Helgen gången...

så var en helg gången igen...shiit va tar dem vägen?! Den här helgen blev inte alls som varken jag eller Patrik tänkt oss, men ibland blir det helt enkelt inte som man tänkt sig.
Men vi skulle koncentrerat oss på att fira Patriks nya jobb som företagssäljare, men istället föll fokus på att irritera sig på vissa småsaker.
Nåja nu är det för sent för att rätta till den helgen, men kommande dagar ska jag fira min älskling i gengäld.

Idag har jag varit ute i regnet med Leonel, jag totalvägrar att sitta i lägenheten bland alla flyttlådor, en gång om dagen packar jag en flyttlåda, jag har packat 20 och av dem 20 lådorna är 15 av lådorna enbart fyllda med mina kläder...och jag är inte färdig, jag har ju min sommargarderob i källaren, och Patrik tycker jag har FÖR mycket kläder, jag förstår inte, ser inte alla kvinnors garderober ut såhär?

Jag tog min obligatoriska runda genom HANSA och inom Vero Moda där min söta vän Anna jobbar, det är skönt att ha en god vän nära, när alla andra barndomsvänner man har bor långt ifrån en.
Men snart flyttar min gamle vän Malin hem från London...äntligen efter 10 år. Bra beslut gumman.

Vi va dessutom på 1 års kalas hos Lilla Matilda, gud så lugn och fin hon är, hon sitter snällt i mammas och pappas knä och öppnar presenter, medans Leonel flyger runder på golvet och in i Matildas nya prinsesstält, han tog en sväng med hennes gåvagn och "pratade" i högans sky så Matilda blev rädd!

Just nu så är filmen Brüno på, och det finns inga ord för att beskriva honom. Jag skäms för hans bekostnad.. det värsta måste nog vara när han står på flygplatsen i L.A och han ska plocka upp sitt bagage och i en afrikansk bebis ligger i och så säger han: Madonna har en Brandgelina har en....minerna på folket runt omkring va sanslösa!!!

tyvärr är min datatid över nu, har en man som anser att han måste ha en dos av football management varje kväll...suck!