Har precis snackat i telefon med min syster, det är alltid lika roligt o oftast väldigt givande.
Då det bara skiljer 18 månader mellan oss, har det väl inte alltid varit tajt och såta vänner, men hon är min bästa vän.
Min bror som är 9 år yngre än mig har vuxit upp med tre mammor, Mamma, jag och syrran.
Det kan nog inte alltid varit lätt, men det har blivit man av han trots allt.
Och jag har svårt att förstå vart tiden tagit vägen, för sen i september har han sin egen lägenhet, bil har han haft ett bra tag, han jobbar och sliter som murare.
Det kan vara svårt att tro ibland att den lilla killen som mamma hade om sig och kring sig att få till att städa sitt rum har snyggare hemma än jag själv!
Måste säga att jag är mäkta stolt över honom.
Jag har som sagt varit sambo 2ggr innan och fått flytta hem, vilket i sig varit skit jobbigt, men lillebror har alltid funnits där, jag antar att vi har så starka band som vi har just pga det.
Min syster och jag är inte speciellt lika längre, iallafall inte utseende mässigt, jag tror nog hon fått mer av pappas gener än vad jag och lillebror fick.
Då snackar vi just det här ljusa och mjuka utseendet, medans jag och lilleman ser lite mer "arabish" ut, jag vet inte hur många gånger jag blev frågad när jag gick på hårakademin här i malmö om jag inte va serb, eller italienska...jäkla skillnad på de där länderna, men så är det ju också i åskådarens öga...och sen hör det väl kanske till att ha nått utländskt över sig om man bor i Malmö.
Men för att klargöra saken, så är jag hundra procent svenskt kött.
Hur som helst det bästa med syskon är att vi har alltid varandra, jag pratar med mina syskon varnnan dag, nånstans påväg hem från jobb och dagishämtning ringer antingen syrran mig eller jag henne.
Lillebror kan man ringa närsom, han är alltid vaken, oftast står han alldeles för högt upp på nån fatti kyrka och murar, det gör mig helt orolig och oftast måste jag lägga på av oro.
Jag kan ringa syrran och bara kräka av mig på ALLT!!! och det är helt okej, det tar ingen skada och hon ringer när hon känner likadant.
Brorsan ringer mest för att kolla läget, men även han kan ha sina bekymmer och då är det faktiskt ganska så najs att ha varandra.
Vi är ju så olika alla 3 men råden och trösten är oftast dem samma.
Det är för dem bortsett från min egen lilla familj som jag brinner för, jag skulle göra allt för mina syskon.
Det roliga nu är att vi fått barn...kusiner till varandras barn.
Jag avgudar syrrans barn och ibland saknar jag att bo nära dem, men jag antar att vardagen hade trätt in där med och att den där spontaniteten kanske inte varit så mycket lättare fast att man bor i samma stad/håla:)(förlåt syrran, patrik tvinga mig skriva håla)
När vi va små så såg vi nästan ut som tvillingar jag och syrran, det va typ bara mina ärr som skilde oss åt, jag hade en förmåga att utmana ödet.
Vi har haft jular och födelsedagar , FF-fester, bakfyllor och stora gräl och små gräl, vi har haft utlandsresor och vi har haft inrikestripper, men av allt vi gjort minns jag julen -86!
Det va snö och vi hade såååå jäkla kul åt allt och åt varandra, det va bara så underbart att ha sin bästa vän hos sig dygnet runt.
Tonåren va väl värre, shiiit, vi slogs en gång, hon sparkade och jag bet henne!
vi slogs om kläder, mest för att jag försökte ha hennes kläder som va på tok för små för mig och min grova benstomme,
En gång kom hon verkligen på mig, då hon låste upp dörren till mitt rum o där låg jag och slet för att få av mig hennes beiga levis 501!!
satans-perkele va arg hon blev!
Tonårs-mjuka jag låg som en skamsen fläck på golvet efter syrran gjort en 120 graders flipp på mig o slitit åt sig byxorna och drämde igen dörren.
tror nog inte vi pratade ordentligt på 3 dagar!
kort o gott....jag älskar mina syskon
